Vad krävs?

Jag fick frågan av en journalist om vad som krävs för att Terapikoloniverksamhet ska kunna erbjudas familjer inom barn- och ungdomspsykiatrin även efter 2018.
Svaret är enkelt – det krävs ett avtal mellan SLL och den som ska driva verksamheten.
Finns det några tecken idag på att förvaltningen ska ta ett nytt beslut kring att förlänga eller kvalitétsupphandla Terapikoloniverksamhet? Nej inga sådana signaler har nått oss.
Så är det då hopplöst? Nej det behövs bara att en politisk majoritet bestämmer att Terapikolonier behövs och ger tjänstemännen uppdraget att lösa frågan.

Finns det något som talar för att det ska ske? Ja nedläggning är inte en fråga som drivits av de folkvalda. De har fått förvaltningens mycket dåligt underbyggda förslag på sitt bord och jag antar att de förutsatt att det var baserat på någon grad av seriös bedömning av den och de verksamheter som plötsligt inte anses behövas. Att talet om att det finns fullgoda alternativ inte var ett luftslott. De behandlingar som riskerar att försvinna från den palett av erbjudanden som står till buds idag för barn och unga är unika och har ingen motsvarighet idag. I sin iver att avsluta och rensa alla avtal som kan ifrågasättas enligt lagen om upphandling så ryker även vården.

När det nu står klart och förvaltningen har medgett att underlagen innehåller allvarliga sakfel, saknar all form av seriös evaluering av behandlingseffekten och en rimlig konsekvensanalys av nedläggningsbeslutet så blir jag optimistisk. Optimistisk för de barn och unga som kommande år skulle kunna få chansen till en många gånger omvälvande och läkande upplevelse.

Baserat på erfarenhet har jag nämligen stor tilltro till politikers klokhet och förmåga att skilja agnar från vete. Till skillnad från de som bränner hela skörden för att undvika ev agnar. Jag minns processen 2001 som ledde till att Terapikolonier återuppstod efter att en enig politisk församling ålagt tjänstemännen att upphandla verksamheten. De insåg värdet liksom deras företrädare på 30-talet när ”ömtåliga barn” gavs en särskild plats för  att utvecklas under trygga former.

Idag är det mycket prat om evidens och EU-lagar. Fine – vi längtar efter att verksamheten hamnar under en välputsad lupp. När det är klart, och om resultatet är i linje med de utvärderingar som årligen gjorts i 17 år, så gör en ny upphandling men glöm inte att kvalitetssäkra verksamheten i underlaget.

Är det möjligt?

I fredags skickade vi ut besked till 54 familjer om att de fått en plats  på sommarens Terapikolonier. I år var det åter över 100 som sökte så många blev tyvärr besvikna över ett negativt besked.

När jag klistrade igen det sista kuvertet och började plocka ihop efter oss så slog det mig plötsligt – var det här de sista beskeden om plats på Terapikolonier? Efter 84 år med olika namn på verksamheten och olika huvudmän men med samma finurliga tanke att erbjuda läkande i trygga lek- och lustfyllda sammanhang. Grupper där barn, ungdomar och vårdnadshavare kan mötas och mötas av positiva förväntningar.

Just nu intervjuar vi behandlare på BUP som remitterar patienter till Terapikolonier. Låt mig dela några citat:

”Jag brukar remittera barn och unga med autism och ADHD. Framförallt de som har det svårt socialt. De kanske inte har några kompisar och blir hemmasittande. Kanske har de olika typer av sociala fobier. Jag minns till exempel ett barn som jag skickade till terapikolonier som, efter vistelsen helt plötsligt kunde åka buss själv. Hen hade inte ens vågat gå utanför dörren innan och så kunde hen åka buss bara sådär. Utan att ni hade övat på det. Det är ju helt fantastiskt.”

”Jag läser väldigt ofta era berättelser om patienterna av olika anledningar. Det är ofta patienter där det inte fungerat så bra med andra insatser, men beskrivningen ni ger delger jag ofta med till exempel skolor och det ger dem nya verktyg och nya infallsvinklar. Jag själv får ofta Aha-upplevelser av era berättelser om hur jag kan hjälpa barnen, sånt man inte tänkt på förut. Ni kommer med nya sätt att arbeta med barnen som man inte kan få någon annan stans enligt mig.”

”Det finns absolut inga fullgoda alternativ till terapikolonier och då har jag ändå letat efter det. Jag har jobbat på BUP i 10 år och har aldrig sett någon insatts som motsvarar eran verksamhet. Det går liksom inte för de här barnen någon annan stans än på terapikolonier. Den personaltätheten, den kunskapen och den miljön som ni har är omöjlig att hitta någon annan stans.”

Så var det här verkligen de sista beskeden om terapikoloniplats någonsin?

 

Påverka beslutet genom att skriva på listan nedan:
https://www.skrivunder.com/radda_terapikolonier