Terapikoloniers framtid uppe i Regionfullmäktige 12/2 -19

Se hela den spännande debatten här. Blir det bara ord som bryts mot varandra eller kan något förändras?

På initiativ av (V) och Catarina Wahlgren diskuterades Terapikoloniers vara eller icke vara. Flera inlägg från företrädare för (V) och (S) fångar det orimliga i att lägga ner verksamheten samtidigt som frågan om insatser för barn och ungas psykiska hälsa utreds. Att det är fel ordning kan både ett barn och en ungdom förstå.

Det pratas om att utredningen ska titta på om det finns några länkar som saknas i vårdkedjan för bl a barn som fått diagnosen ADHD eller etiketten hemmasittare. Jag tänker att ett problem är att vårdkedjan inte alltid når fram till de som behöver den mest. Att många insatser missar komplexiteten med den hela människan i sitt vardagliga sammanhang. T ex  bara medicinering.

Diskussionen i fullmäktige belyste verkligen den svåra balansen mellan …. ja vadå? Juridik å ena sidan, humanism, medmänsklighet och empati å andra? Alla vill säkert gott och göra rätt – varför känns det då som det blir så fel.  Är det för att juridiken vinner på bekostnad av att fler ska få ta del av terapikolonier? Sedan 2002 har vi erbjudit över 700 platser. Jag kan se många av de barn, unga o föräldrar som varit hos oss framför mig och vet vad Terapikolonitiden har betytt för dem. De liknar alldeles säkert alla de som nu inte kommer få den chansen och det är väl det som känns så fel. Sen är ju juridik lite som religion, svår att skylla på. Det handlar väl fr a om hur den tolkas och utövas.

Egentligen förstår jag inte överhuvud taget de som vågar lägga ner en verksamhet i dessa dagar, när barn och ungas behov av olika insatser för sitt mående är skriande. Vågar lägga ner en verksamhet som många vittnar om gör så stor skillnad.

Ta reda på det först. Har den en viktig funktion att fylla? Skapa något bättre om möjligt. Sen lägg ner.

Alternativt bygg ut Terapikolonier så fler erbjuds den hållande omsorg som där finns och låt oss medverka till att bryta den negativa utvecklingen för barn och unga i dagens Sverige.

För den som tittar på debatten och blir osäker så vill jag förtydliga att vi inte har bedrivit ”koloniträdgårdar” utan Terapikolonier. Och skulle hemskt gärna fortsätta med det.

Gruppens möjligheter – Janne Elmquist

Terapikolonier välkomnar:

Jan Elmquist

Jan Elmquist har arbetat med familjebehandling och med omsorgsutredningar i familjer såväl i hemmen som på utredningsinstitutioner. Janne har också arbetat många år som familjebehandlare på Terapikoloniers grupper för mammor tillsammans med sitt/sina barn.

Jan deltar under dagen ”Gruppens möjligheter” och delar med sig av sin kunskap om och sina erfarenheter av arbete med familjer och grupp.

Vad är enligt dig viktigt när en arbetar med familjer i grupp?

Att arbeta med grupp och familj kräver kunskap om gruppers- och familjers dynamik samt hur man hanterar och bygger struktur (hållande omsorg) kring gruppen/familjen.  Det är avgörande för att den påverkan som man vill skall ha möjlighet att bli en förändrande process i barnet eller föräldern kan bli möjlig. Gruppbehandlingen på Terapikolonier ger en optimal möjlighet att skapa denna förändrande process.

Berätta lite mer om hållande omsorg, vad innebär det?

Hållande omsorg, är för mig tydlighet i vad som gäller i ett visst sammanhang. Både i tid och rum. Behandlarens förhållningssätt är av yttersta vikt. Samt insikten att det är vilken mening individen gör av sammanhanget/situationen som är det väsentliga. Det behöver jag som behandlare vara nyfiken på och ta reda på tillsammans med familjen. Det är i dialogen kring detta som förändringsarbetet tar sin form.

Vad tänker du kan förklara att våra barn och ungas psykiska ohälsa ökar?

Jag tänker att det som framför allt ligger bakom ungas ökade psykiska ohälsa är en kultur som utsätter unga, och alla oss andra, för information som våra hjärnor och själar har stora svårigheter att handskas med. Vuxenvärlden har inte förstått vad vi utsätter de unga för, med vår helt öppna kultur i stort och smått. Många vuxna har dock förstått att de måste finnas där för de unga, för att trygga och balansera upp deras själsliga våndor. Men det krävs av samhället att ”tygla” många delar i vår öppna kultur. Det som de äldre ungdomarna förr hade bekymmer med har nu betydligt yngre ungdomars bekymmer med. Men de har sämre förmåga att handskas med sina bekymmer då deras hjärnor är outvecklad för att hantera dessa bekymmer.

Vad tänker du att vi behöver vi göra för att minska ohälsan hos våra unga?

Vi behöver avstå från, att all information skall vara tillgänglig, hela tiden. Vi behöver hjälpa oss vuxna att hitta relevanta begränsningar i barn/ungars informationsflöde. Vuxna behöver vara närvarande med sina barn och ungdomar. Vi behöver öka vår egen reflexionsförmåga. Att tänka efter! Arbetsmarknader behöver inse/förstå att prioritera andra värden, t ex emotionellt välbefinnande på arbetsplatser behöver öka. Så att de vuxna har tid och ork att hålla en god omsorg om sina barn och ungdomar.

Varför är behandling och insats i grupp så verksamt när det gäller att främja psykisk hälsa och läka ohälsa?

Att tillhöra en grupp är av avgörande betydelse för vår hälsa. Jag har erfarenhet av att arbeta med enskilda och i grupp. Att arbeta med grupper i förändringsarbete är mer ekonomiskt. Med färre personal kan vi nå fler personer. Att som genom terapikollo kunna genomföra ett behandlingsarbete under en viss tid med förberedelse-genomförande-avslutning ger en stor förändringspotential mot en tydlig kostnad.

Vad kan gruppbehandling ge?

Jag uppfattar att den träning/förändring som gruppen-terapikollo kan ge individer har en bättre möjlighet att bli en stadigvarande förändring. Känslan att i en grupp människor känna sig accepterad, respekterad och sedd tar man med sig. Den ger en känsla som blir kvar. Som stärker självförtroendet.

Hör mer om barn och ungas psykiska hälsa och grupp på Akademi Magelungen och Terapikoloniers kostnadsfria Seminarium ”Gruppens möjligheter” den 1/2 13-16:30, Bondegatan 35.

Välkommen!

Välkommen till en dag om grupp – 1 februari

Barn och ungas ökande psykiska ohälsa har uppmärksammats mycket under det gångna året. Upplevd press i skolan, låga skolprestationer, mobbing, ensamhet och svårigheter inom familjen är kända riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa. Sociala sammanhang, stöd, uppskattning och psykiska resurser som känsla av mening, att känna kontroll och självförtroende fungerar omvänt skyddande.

Dagen handlar om barn och ungas mående och behov, gemenskap, relationer, hopp och vad insatser och behandling i grupp kan ge och göra för att främja psykisk hälsa hos särskilt utsatta barn och unga.

Gruppens möjligheter

13:00 – Gruppen ett sammanhang att växa och läkas i 

Stefan Redebo, verksamhetschef på Terapikolonier

13:15 – Hur ska jag göra för att må bättre?

Föreningen Tilia, Elina Johansson, Attention – Vad säger barn och unga själva när de berättar om hur de mår, sin livssituation och sina behov? Hur ser ohälsan ut bland våra barn och unga och vad beror den på?

14:00 – Terapikolonier i backspegeln – det har gruppen betytt för mig

Från 1958 till 2018 – deltagare berättar

14:30 – Fika och mingel

15:00 – Gruppbehandlingen på kollo 85 år senare – viktigare än någonsin?

Jennifer Sternberg, biträdande verksamhetschef Terapikolonier –  Miljöterapeutisk gruppbehandling  – vad kan det ge?

Ulrika Sundqvist förestånare pappa/barn tillsammans med behandlare från BUP och föräldrar – berättar om gruppbehandlingen på Terapikolonier

15:30 – 16:30 Panelsamtal Gruppen och sammanhangets betydelse för barn och ungas psykiska hälsa

Pia Litzell Berg, Christina Lloyd, Jan-Olof Bodén, Jan Elmqvist

Moderator: Pekka Talamo

Anmäl ditt deltagande och ev kostönskemål till jennifer.sternberg@magelungen.com OBS! begränsat antal platser

Plats: Magelungen Utveckling Bondegatan 35

Varmt välkommen!

Vill du läsa mer om grupp och hur det är ett lyckat recept mot ensamhet, klicka här.

Grupp på kollo – lyckat recept mot ensamhet!

Många av de barn, unga och föräldrar vi möter på Terapikolonier lider av ofrivillig ensamhet. Svårigheterna och utmaningarna i livet kan se olika ut, det kan handla om ångest, depression, självskada, att inte kunna koncentrera sig, impulsivitet eller trots. Det kan handla om svåra livsupplevelser som att ha förlorat en förälder, flytt från krig, otillfredsställande skolsituation, ha upplevt våld eller om att leva med en psykisk sjuk förälder. Det som ofta är gemensamt är erfarenheter av att ha exkluderats socialt eller att av andra skäl dragit sig undan sociala sammanhang. Det handlar också om föräldrar som är eller blir ensamma i sina erfarenheter och i sin kamp för att få vardagen att fungera.

Om vi för en stund bortser från de svårigheter, utmaningar och erfarenheter dessa familjer försöker hantera och läka och bara fokuserar på ensamhet, utanförskap och isolering.

Vad gör det med oss människor och hur påverkar ensamhet vår hälsa och vårt välbefinnande?

Ofrivillig ensamhet – ett hot mot vår hälsa

Vi vet av forskning att social exkludering aktiverar samma delar av vår hjärna som fysisk smärta och att den ofrivilliga ensamheten innebär lika stor risk för för tidig död som rökning och större risk för hälsan än fetma och fysisk inaktivitet. Enligt professor Peter Strang leder långvarig och ofrivillig ensamhet till att vårt biologiska varningssystem aktiveras för att få oss att söka oss till vår flock. När systemet ständigt är i alarmläge skapas en lågintensiv stress som kan ge oss högt blodtryck och skapa inflammation i kroppen. Det kan i sin tur kan leda till att vi utvecklar olika sjukdomar. Ofrivillig ensamhet kan också leda till depression.

Att höra till

Så ofrivillig ensamhet är skadligt för vår hälsa och vårt välmående och ökar bland annat risken att dö i förtid. Vad är det som är så viktigt med relationer och att höra till? Vi behöver andra människors stöd och uppskattning, någon att skratta med och någon som stöttar oss när vi mår dåligt.  Flocken är viktig på flera sätt, det är ju relation till andra människor som vi utvecklas, lär oss om oss själva och om andra, får uppskattning och bekräftelse, kan känna igen oss och upptäcka olikheter, prova och få feedback på vad som fungerar och inte. I gruppen utvecklar vi och stärker de psykiska resurser vi behöver för att må bra, känna mening, nå våra mål och hantera livets motgångar. 

Recept mot ensamhet

I den lilla staden Frome i södra England upptäckte en läkare på det lokala sjukhuset att många av dem som sökte vård i själva verket inte var fysiskt sjuka utan just ensamma. En modell för att motverka ensamhet utvecklades och fungerade!  Vårdcentralerna i Frome skriver numera ut recept mot ensamhet i form av lotshjälp till ett liv med vänner och gemenskap och delar ut en 24 sidor lång lista på olika aktiviteter. Akutbesöken i Frome har minskat med 15 % vilket i reda pengar betyder att varje satsat pund har gett 6 pund tillbaka. I övriga Storbritannien har akutbesöken de senaste åren istället ökat med 20%.

Läs mer om recept mot ensamhet här.

Gruppen – ett recept mot ensamhet

Vad kan gruppbehandling i kolloform göra för att minska ensamhet och stärka psykiska resurser hos särskilt utsatta barn, unga och föräldrar? Gruppen erbjuder det som så många av de familjer vi möter saknar – en gemenskap att finna stöd, utvecklas och läka i. Forskning visar att det som är särskilt verksamt i gruppbehandling är just gruppgemenskapen, de interpersonella relationerna och möjligheten till utforskande. Nya goda erfarenheter, uppskattning och stöd stärker självkänslan och kan påverka känslan av mening, kontroll och bemästrande i och av tillvaron. Men kanske viktigast av allt ändå? I grupp är en mindre ensam.

I en av sommarens grupper på Terapikolonier var det en ungdom som under ett gruppsamtal konstaterade ”nu är det vi som är flocken”. Precis så, ett litet tag var vi en flock, en flock som erbjöd sammanhållning, trygghet, värme, nyfikenhet och acceptans, en flock där deltagarna kunde utforska sig själva och relationerna till var och en och hela gruppen, prova nya sätt att vara och göra och få stöd och uppskattning. Att få tillhöra en flock borde vara en självklarhet för alla!

Ofrivillig ensamhet och social exkludering har så många negativa konsekvenser både på kort och lång sikt att vi måste ta den på stort allvar.  Särskilt för dem som av olika skäl redan står inför utmaningar i tillvaron. Ett litet steg i detta vore att inte lägga ner Terapikolonier – en plats för gemenskap, utveckling och läkande som vänder sig till några av våra mest utsatta barn och unga.

Gruppen är helt enkelt ett väldigt lyckat recept mot ensamhet!

Namninsamling för Terapikolonier 2019

https://www.skrivunder.com/radda_terapikolonier

Nu har över 500 personer skrivit under uppropet för att rädda Terapikolonier. Det är uppmuntrande att vi är så många som ser och förstår värdet av den unika behandlingsform som gruppverksamheten erbjuder.

Jag blir särskilt berörd av alla kommentarer som sätter ord på vad insatsen ger och har gett. Nedan några exempel:

Kollot var en milstolpe och vändpunkt för min son. Det är otroligt viktigt att fler får den möjligheten.

Jag skriver under för jag har själv varit på kollo och det har hjälpt mig enormt med mitt mående och en frihet att få vara barn/ungdom få göra något gemensamt och känna att man blir sedd och får vara en del av något som man själv kan påverka på det man vill göra.

Bästa som hänt mig och min son. Vår relation har stärkts, han har stärkts, familjen har stärkts. Vi har alla fått en större förståelse för varandra. Lägg inte ner denna livsavgörande verksamhet för barn med svårigheter, små som stora, i det sociala umgänget med kompisar och familj!

Att som specialistläkare inom Barn- och ungdomspsykiatrin få höra att denna typ av verksamhet hotas väcker starka känslor och undringar vad som pågår. Speciellt då jag inom arbetet så tydligt fått erfara detta värde av terapikolonier som presenteras i skrivelsen ”Rädda Terapikolonier”, vilken jag till fullo kan bekräfta!

Dessa och många fler svar finns att ta del av via länken högst upp. Passa gärna på att stödja räddningsarbetet som pågår genom att skriva under, om du inte redan har gjort det.

Lägg inte ner Terapikolonier

När vi städade efter en av sommarens ungdomsperioder på Söderviken hittade vi den här texten på väggen på utedasset. Bland alla jag var här -97. -85, -77 o s v som barn och ungdomar skrivit under kollosomrarna.  Jag håller också med, det verkar helt idiotiskt med tanke på att våra barn och unga är vår framtid, när vi borde göra allt vi kan för att deras liv och mående ska bli så bra som möjligt, när det finns så mycket lidande, ensamhet och så stora behov. Lägg inte ner Terapikolonier!

Sista sommaren?

I år firar jag 20 år med Terapikolonier. 20 år, en lång tid för mig och ändå bara ett litet ögonblick i en lång kollohistoria. Ja, för det började ju redan 1934 men skollovsföreningen för psykiskt ömtåliga barn. Men nu blir det som sagt kanske inte någon mer sommar. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och politikerna i landstinget är, som det ser ut nu, inte intresserade av att avtala om fortsatt gruppbehandling i kolloform.

Kollosommaren 2018

Nyss hemkommen från en tio dagar lång period på Kollo blickar jag tillbaks på det jag upplevt tillsammans med sju ungdomar och mina kollegor. Jag önskar att jag skulle kunna återge det vi var med om, jag ska göra så gott jag kan. Det var intensiva tio dagar, fulla av aktivitet, av relationer, missförstånd och försoning, gråt och skratt, långa telefonsamtal hem, rädslor och förhoppningar och nya erfarenheter och minnen att ta med sig hem. En klarade trots mycket förberedelser och stöd inte av att åka ut, för en annan blev det en för stor utmaning att stanna hela perioden. Många var oroliga inför kollo, någon kämpade med svårigheter att vara ifrån sin familj, någon med stark oro och blyghet, en annan var säker på att återigen känna sig annorlunda och hamna utanför gemenskapen, en hoppades på att få en vän. En vän – det är något många av oss tar för givet men den sorgliga och beklämmande sanningen är att många människor, många unga står helt utanför gemenskap och tillhörighet. Ingen borde behöva leva så, känna sig annorlunda, olika alla andra, som någon det är fel på, som aldrig får till det, som är för mycket eller för lite eller bara tycker om fel saker.

Mod, smärta och nya erfarenheter

Den här sommaren är fylld av så många fina minnen men också av minnen som kniper till i hjärtat. Som när ungdomarna på vår kvällsgrupp delade smärtsamma upplevelser med varandra, oro, sorg och rädslor, önskan om att inte vara så blyg, att kunna tänka först och agera sen, tankar om framtiden – hur det ska bli. Ibland var det de delade så starkt och ofattbart att vi bara var tvungna att sitta en stund i tystnad. Någon fick höra att den var modig. En annan ungdom bröt tystnaden och sa ”nu måste vi ta ett glatt kort” och letade fram kortet där det stod ”det här får mig att le”. Vi har skrattat och lekt och retats, gjort en egen gunga, alla har kämpat på något sätt, någon har utmanat sig själv och gjort massor av saker som den aldrig förut vågat, en annan klarade att sova borta, en ungdom tog chansen sista kvällen och visade upp sig i en lek och sa därefter, ”jag tog chansen så här sista kvällen, skulle de hata mig så åker jag ju ändå hem imorgon. Härligt nog deltog alla i leken.

Så fina och fantastiska ungdomar vi mötte därute, med så mycket kreativitet, humor och värme. Vi var med om statskupp när ungdomarna ville byta rum, det spelades och sjöngs och en egen kollosång kom till, vi hörde på rörande tal sista kvällen ”vi har delat saker vi aldrig förut sagt till någon”. Det har funnits så mycket omtänksamhet.

Så varför behöver de här ungdomarna den här typen av grupp? Att vara ung är kämpigt på olika sätt, att skapa sin identitet och bli mer självständig, att skapa och hantera relationer. För de här ungdomarna är det extra kämpigt. Antingen finns det svåra upplevelser eller omständigheter som påverkar livet och måendet, några har svårt att passa in, en pratar för mycket, en för lite, en annan kämpar med sin surhet och ilska, en med att förstå hur andra tänker och känner, en med att vara hemifrån utan sin familj. Många skadar sig när det går fel i livsviktiga relationer, klipper sig eller gör sig illa med andra vassa föremål, slår på sig själva eller gnuggar sig hårt på huden tills det blöder. Smärtan är stor.

Vi pratade en del om att kollo ska läggas ner, ungdomarna kände förstås till hur läget för kollo ser ut. De kunde inte förstå varför. En ungdom satt tyst en stund och sa sedan ”jag skulle aldrig kunna åka på vanligt kollo”.

Gruppbehandling i kolloform

Vad är det som gör kollo så fantastiskt och viktigt, faktiskt livsviktigt? På kollo har vi, vågar jag påstå, unika kunskaper om grupp, om hur en grupp bildas och utvecklas, vad gruppen behöver för stöd för att en gemenskap ska uppstå. Gemenskap som läker och möjliggör. Den uppstår nämligen inte alltid av sig själv och en grupp av barn eller unga som alla har olika utmaningar och negativa erfarenheter med sig behöver stöd att utvecklas tillsammans på ett positivt sätt. Vi vet att gruppen till en början behöver knyta an till varandra bland annat genom att fokusera på likheter, vi vet att när gruppen har knutit an till varandra och när det finns en tilltro till att gruppen kan ge något gott så kommer konflikter att uppstå. Gruppen ska nu inrymma både lik- och olikheter och tåla att alla inte alltid drar jämt eller tycker lika. Då behövs vuxna som förstår att gruppen behöver utmana strukturen och gruppens auktoriteter först för att sen våga ta konflikter med varandra. I en grupp som tar sig igenom denna fas och utvecklas vidare tillsammans kommer det finnas möjlighet för varje ungdom att fördjupa relationer och jobba med de egna svårigheterna. När gruppen skiljs åt tar varje deltagare förhoppningsvis med sig de erfarenheter de gjort och är redo att stå på egna ben. Gruppen finns med men som en inre erfarenhet.

Så jag säger det igen – jag håller med  – lägg inte ner Terapikolonier!

15 för Terapikolonier och 4 emot – varför då lägga ner?

Snart är det val och det finns all anledning att se fram mot det och samtidigt bäva för resultatet. Jag syftar nu inte på hur fördelningen av mandat ska bli mellan de som rids av rädslan för främlingar och de som rids av rädslan för de som är rädda för främlingar. Nej i denna blogg handlar allt om Terapikoloniers framtid – tills det kommit till en bra lösning.

Vi får just nu inblick i de demokratiska processerna på landstingsnivå i Stockholms län. Alla partier som är representerade i hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) har fått tre frågor från oss. När vi nu har fått in svaren så visar det sig att de har det gemensamt att de alla uttrycker uppskattning av Terapikoloniers verksamhet samtidigt som det skiljer sig markant när det gäller synen på Terapikoloniers framtid.

När vi sammanställer svaren och räknar om dem till mandat i HSN så blir resultatet 15 för ett fortsatt Terapikolonier och 4 emot. SD finns inte representerade längre i nämnden.

Hur kan verksamheten då vara hotad och inte ens värd en seriös bedömning före ett beslut om och i vilken form ett framtida Terapikolonier skulle kunna fortsätta?

Jag är inte mannen att förklara det. För mig är det helt obegripligt att ett parti (L) har fått HSN som sitt område att styra över och övriga allians-partier har att rätta in sig i ledet bakom. Vi vet efter kontakter med övriga att de inte står bekvämt i ledet. Det är också helt obegripligt att (L) tar ett helt undermåligt underlag från förvaltning och använder det som argument för beslutet.

När företrädare för förvaltning och den styrande majoriteten ska motivera beslutet har argumenten förändrats över tid och blivit alltmer svåra att omfatta och uppfatta. Några förklaringar till beslutet har förvaltningen rättat efter att direkta sakfel har påpekats.

Nu kommer vi bemöta några av svaren vi fått i vår enkla enkät. Vi behöver också kommentera hur nedläggningen motiveras  från förvaltningen och fr a (L)  när frågor ställs. Mest anmärkningsvärt är svaret vi fått att verksamheten inte tillräckligt har bevisat sitt existensberättigande inom psykiatrin då det saknas evidens och utvärderingar av verksamheten. Anmärkningsvärt med tanke på att förvaltningen inte har gjort någon genomgång av det som finns idag av utvärderingar och studier i form av t ex psykologuppsatser. Vi har bl a flera hundra enkätsvar från behandlare och föräldrar som också bidrar till svar på den svåra frågan om behandlingen gjort skillnad. Enkäter som förvaltningen avfärdat som nöjdkundenkäter.

Vi tänker också komma med ett konkret förslag på lösning som kan bidra till ett välgrundat och demokratiskt fattat beslut.  Lösningsförslaget handlar om att skapa tid för att ta fram ett beslutsunderlag till nämnden. Det skulle t ex vara önskvärt att hinna göra en studie av hur deltagarna och familjerna påverkats över tid av att ha varit på Terapikolonier.

Det är min tur att ha semester nu och vi stannade till vid en Thai-restaurang. Hoppas lyckokakan som vanligt bär på ett uns av sanning.

Grattis Ericastiftelsen…

… och fr a alla barn och familjer som även efter 2018 kommer kunna ta del av allt som Ericastiftelsen erbjuder.

Grattis Anna Norlén och övriga medarbetare till att ha lyckats nå fram till ett avtal som säkrar verksamheten framöver.

Och Grattis till Politiken i Stockholms läns landsting som till slut kom fram till ett beslut mot nedrustning av Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms län. Fortsätt så – för arbetet mot psykisk ohälsa.

Det är möjligt…

Det är möjligt …

… att jag är naiv. Men jag tror verkligen att Terapikolonier har en framtid efter 2018

… att Terapikolonier gör mycket större skillnad för barn, unga och familjer än vi kan föreställa oss. Det vi vet idag är att nästan alla responser vi får från deltagare, familjer och remitterande behandlare är positiva efter en Terapikoloniperiod. I enkätsvar och samtal får vi t ex höra att ungdomar har utvecklat sin social förmåga, fått hopp och ett växande självförtroende. Många behandlare på att den nya information som har kommit fram blev viktig när beslut kring fortsatt stöd och nya insatser ska fattas och några barn har fått en kompis för första gången. Det vi inte vet är vilket genomslag behandlingen på Terapikolonier har på längre sikt.

… att undersöka vilken betydelse Terapikolonier har på lång sikt.  Det går att göra genom att t ex jämföra de som varit på Terapikolonier med motsvarande grupp av patienter som inte varit det. Data för en sådan studie finns i register som landstinget äger. Nu undersöker vi möjligheten att genomföra en sådan undersökning.

… att beslutet att inte upphandla eller förlänga avtalet är grundat på felaktiga och falska uppgifter som presenterats för det styrande i Stockholms läns landsting. Ingen utvärdering av Terapikolonier har gjorts av förvaltningen, ingen konsekvensanalys har gjorts och det påstås att de insatser som görs idag av Terapikolonier kan göras inom ramen för befintlig barn- och ungdomspsykiatri. Det påstås att kommunerna erbjuder motsvarande gruppverksamhet eller att de kan finansiera terapikoloniverksamheten i fortsättningen. Har någon frågat företrädare för BUP och kommuner om hur de ser på det förslaget?

… att beslutet innebär en merkostnad för samhället. Om en av de drygt 50 deltagarna per år får en avgörande hjälp att inte hamna i psykiatrin, och/eller kriminalvården eller/och arbetslöshet så är det årets verksamhet finansierad. Och inte bara det året utan fler år med tanke på att en karriär inom psykiatri, kriminalvård och arbetslöshet kan kosta samhället 10-tals miljoner.

… att beslutet kostar liv. Det finns berättelser från deltagare i våra enkätundersökningar som vittnar om att de upplever att Terapikolonier räddade livet på dom. Det är en av de saker vi vill beforska. Hur har det gått för gruppen terapikolonideltagare jämfört med de som inte fått chansen.

… för de som styr i Stockholms läns landsting att fatta ett beslut om att ge tid för att genomföra en vetenskaplig evaluering av Terapikoloniverksamheten långsiktiga effekt. Och att låta verksamheten fortgå medans studien görs. Sen finns ett underlag för ett beslut om Terapikoloniers framtid.

… att jag är naiv. Att jag tror att det som synes omöjligt idag ska vara möjligt imorgon. Men det är väl det som gör livet möjligt och värt att leva eller…?

 

 

 

Varför gruppbehandling i kolloform?

Kollo har funnits i Sverige sedan slutet av 1800-talet och tagit emot barn som av ekonomiska, sociala eller andra skäl behövt mer för att må bra, utvecklas och växa. Kanske har det då handlat om behovet av mer frisk luft, miljöombyte, bra mat, kanske har det handlat om stimulans och aktivitet. 1934 startades skollovsföreningen för psykiskt ömtåliga barn, det som nu heter Terapikolonier. Verksamheten har förstås förändrats och utvecklas under dessa 84 år men har alltid tagit emot särskilt utsatta barn och unga som mår psykiskt dåligt och som behöver ett tryggt sammanhang att växa och utvecklas i.

I en intervju i SVT den 11 maj i år svarar Maria Hägerstrand, enhetschef Psykiatrienheten, Stockholms läns landsting,  på varför förvaltningen väljer att inte upphandla Terapikolonier när det nuvarande avtalet löper ut i december i år. Hon menar bland annat att det handlar om kontexten kollo. Gruppbehandling skulle enligt Maria lika gärna kunna bedrivas i BUP:s egna lokaler.

Gruppbehandling i kontexten kollo skulle enligt Maria alltså inte ha någon plats inom specialistpsykiatrin. Vi tänker lite annorlunda, nämligen att kontexten kollo är genialisk och har en viktig plats i psykiatrin. Gruppbehandling i kolloform fokuserar på det som är friskt och normalt, på det som fungerar och är lustfyllt, på gemenskap och tillhörighet och på att klara av. Det ger hopp och nya erfarenheter att ta med sig till vardagslivet.

Vad går förlorat om gruppbehandlingen i kolloform inte längre finns kvar i BUP:s utbud och om alternativet är gruppbehandling en gång i veckan?

Varför gruppbehandling i just kolloform?

BUP skriver på sin hemsida:

”Alla har behov av att få känna närhet och gemenskap med andra människor för att må bra. Det kan kännas viktigt att få dela upplevelser och lyckliga stunder med andra runt omkring sig, men också att känna att man inte står ensam när man möter motgångar i livet”. 

De skriver också:

”Det är bra att försöka komma ut och få andra intryck än man får när man sitter ensam hemma. Därför är det bra att försöka leva ett så normalt liv som möjligt, där man går i skolan, träffar kompisar, rör på sig, äter ordentligt och sover på natten och är uppe på dagarna, det vill säga har en normal dygnsrytm.” 

Terapikollo är till för de barn och unga som har kontakt med BUP och som inte har något sammanhang där de kan träffa andra, komma ut, som inte har vänner att dela upplevelser och lyckliga stunder med, som inte klarar att bryta sin isolering själva som är för oroliga eller inte vet hur de ska bete sig tillsammans med andra. För dem som inget hellre vill än att ha kompisar men som hela tiden straffar ut sig ur gemenskapen, för dem som är övertygade om att de är ensamma med sina problem, känner sig annorlunda och inte tycker sig passa in någonstans.

Team Motivation Lagarbete Tillsammans Grup

Terapikolonier erbjuder ett sammanhang med relationer, en trygg plats att våga på, en plats där en kan bli accepterad och uppskattad som en är, en plats för nya intryck och erfarenheter, en digitalt nedkopplad plats med struktur och aktivitet där en får byta miljö och äta och sova regelbundet. För föräldrar tillsammans med sitt barn – ett sammanhang där det finns tid, andra vuxna att dela erfarenheter med, stötta och stöttas av och kunna fylla på med nya goda erfarenheter. Det kan vi erbjuda eftersom vi har utbildad och erfaren personal, många års erfarenhet, mycket tid tillsammans, för att vi lär känna varandra på ett speciellt sätt när vi lever tillsammans under en tid, eftersom vi är ett komplement till en pågående behandling på BUP och har ett  tätt samarbete med familj och behandlare. 

Ensamhet och betydelsen av kompisar och sammanhang

Ofrivillig ensamhet, exkludering från sociala sammanhang och annan social utsatthet kan vara förödande för en ung människa. Många av de barn, unga och föräldrar vi möter känner hopplöshet och maktlöshet eftersom de inte själva upplever sig ha möjlighet att förändra sin eller sitt barns situation och mående.

I Veronika Kèri och Maria Wiwes bok, Mentalisering och psykisk ohälsa hos ungdomar, lyfts fram att det finns en stark koppling mellan social exkludering och depression, ångest samt emotionell och social isolering (Abecassis m. fl., 2002)  vilket kan resultera i allvarliga mentala och fysiska men som håller i sig länge under utvecklingen (Rigby, 2000., Nock & Prinstein., 2004 Lev-Wiesel m.fl., 2006).

Socialt stöd och närhet till andra samt psykiska resurser som självförtroende, tilltro till den egna förmågan att hantera svårigheter, känsla av mening och kontroll över det egna livet fungerar omvänt skyddande och ger motståndskraft.

Vi har alltså en viktig uppgift, nämligen att erbjuda en övningsarena för de barn och unga som av olika skäl saknar ett socialt sammanhang och behöver stärka de egna resurserna i gemenskap med andra. Terapikollo erbjuder just det. Det är svårt att tänka sig att det kan ersättas av en timmes gruppbehandling i veckan. Det blir något annat, bra, men på ett annat sätt.

Kontexten som gör skillnad

Så Maria, vad är det egentligen med kontexten kollo som inte passar i psykiatrin? På BUP finner vi några av våra mest utsatta barn, unga och föräldrar. Barn, unga och föräldrar i behov av just det som är unikt med kollo, som behöver den gemenskapen, den tryggheten och det stöd kollo erbjuder för att utvecklas och stärkas. En insats som kan bli en välbehövlig bot mot ensamhet och utanförskap, mot att känna sig annorlunda, mot att inte kunna bryta sin isolering själv eller för att få lyckas i relationer och bli samreglerad i starka känslor.

Att inte längre erbjuda gruppbehandling i kolloform inom BUP är att beröva barn och unga utan sammanhang och vänner något viktigt. Nämligen chansen att stärkas och fyllas på med goda erfarenheter och att vända en negativ påverkan och utveckling. Beröva inte utsatta barn och unga det!