Terapikoloniers framtid uppe i Regionfullmäktige 12/2 -19

Se hela den spännande debatten här. Blir det bara ord som bryts mot varandra eller kan något förändras?

På initiativ av (V) och Catarina Wahlgren diskuterades Terapikoloniers vara eller icke vara. Flera inlägg från företrädare för (V) och (S) fångar det orimliga i att lägga ner verksamheten samtidigt som frågan om insatser för barn och ungas psykiska hälsa utreds. Att det är fel ordning kan både ett barn och en ungdom förstå.

Det pratas om att utredningen ska titta på om det finns några länkar som saknas i vårdkedjan för bl a barn som fått diagnosen ADHD eller etiketten hemmasittare. Jag tänker att ett problem är att vårdkedjan inte alltid når fram till de som behöver den mest. Att många insatser missar komplexiteten med den hela människan i sitt vardagliga sammanhang. T ex  bara medicinering.

Diskussionen i fullmäktige belyste verkligen den svåra balansen mellan …. ja vadå? Juridik å ena sidan, humanism, medmänsklighet och empati å andra? Alla vill säkert gott och göra rätt – varför känns det då som det blir så fel.  Är det för att juridiken vinner på bekostnad av att fler ska få ta del av terapikolonier? Sedan 2002 har vi erbjudit över 700 platser. Jag kan se många av de barn, unga o föräldrar som varit hos oss framför mig och vet vad Terapikolonitiden har betytt för dem. De liknar alldeles säkert alla de som nu inte kommer få den chansen och det är väl det som känns så fel. Sen är ju juridik lite som religion, svår att skylla på. Det handlar väl fr a om hur den tolkas och utövas.

Egentligen förstår jag inte överhuvud taget de som vågar lägga ner en verksamhet i dessa dagar, när barn och ungas behov av olika insatser för sitt mående är skriande. Vågar lägga ner en verksamhet som många vittnar om gör så stor skillnad.

Ta reda på det först. Har den en viktig funktion att fylla? Skapa något bättre om möjligt. Sen lägg ner.

Alternativt bygg ut Terapikolonier så fler erbjuds den hållande omsorg som där finns och låt oss medverka till att bryta den negativa utvecklingen för barn och unga i dagens Sverige.

För den som tittar på debatten och blir osäker så vill jag förtydliga att vi inte har bedrivit ”koloniträdgårdar” utan Terapikolonier. Och skulle hemskt gärna fortsätta med det.

Välkommen till en dag om grupp – 1 februari

Barn och ungas ökande psykiska ohälsa har uppmärksammats mycket under det gångna året. Upplevd press i skolan, låga skolprestationer, mobbing, ensamhet och svårigheter inom familjen är kända riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa. Sociala sammanhang, stöd, uppskattning och psykiska resurser som känsla av mening, att känna kontroll och självförtroende fungerar omvänt skyddande.

Dagen handlar om barn och ungas mående och behov, gemenskap, relationer, hopp och vad insatser och behandling i grupp kan ge och göra för att främja psykisk hälsa hos särskilt utsatta barn och unga.

Gruppens möjligheter

13:00 – Gruppen ett sammanhang att växa och läkas i 

Stefan Redebo, verksamhetschef på Terapikolonier

13:15 – Hur ska jag göra för att må bättre?

Föreningen Tilia, Elina Johansson, Attention – Vad säger barn och unga själva när de berättar om hur de mår, sin livssituation och sina behov? Hur ser ohälsan ut bland våra barn och unga och vad beror den på?

14:00 – Terapikolonier i backspegeln – det har gruppen betytt för mig

Från 1958 till 2018 – deltagare berättar

14:30 – Fika och mingel

15:00 – Gruppbehandlingen på kollo 85 år senare – viktigare än någonsin?

Jennifer Sternberg, biträdande verksamhetschef Terapikolonier –  Miljöterapeutisk gruppbehandling  – vad kan det ge?

Ulrika Sundqvist förestånare pappa/barn tillsammans med behandlare från BUP och föräldrar – berättar om gruppbehandlingen på Terapikolonier

15:30 – 16:30 Panelsamtal Gruppen och sammanhangets betydelse för barn och ungas psykiska hälsa

Pia Litzell Berg, Christina Lloyd, Jan-Olof Bodén, Jan Elmqvist

Moderator: Pekka Talamo

Anmäl ditt deltagande och ev kostönskemål till jennifer.sternberg@magelungen.com OBS! begränsat antal platser

Plats: Magelungen Utveckling Bondegatan 35

Varmt välkommen!

Vill du läsa mer om grupp och hur det är ett lyckat recept mot ensamhet, klicka här.

Lägg inte ner Terapikolonier

När vi städade efter en av sommarens ungdomsperioder på Söderviken hittade vi den här texten på väggen på utedasset. Bland alla jag var här -97. -85, -77 o s v som barn och ungdomar skrivit under kollosomrarna.  Jag håller också med, det verkar helt idiotiskt med tanke på att våra barn och unga är vår framtid, när vi borde göra allt vi kan för att deras liv och mående ska bli så bra som möjligt, när det finns så mycket lidande, ensamhet och så stora behov. Lägg inte ner Terapikolonier!

Sista sommaren?

I år firar jag 20 år med Terapikolonier. 20 år, en lång tid för mig och ändå bara ett litet ögonblick i en lång kollohistoria. Ja, för det började ju redan 1934 men skollovsföreningen för psykiskt ömtåliga barn. Men nu blir det som sagt kanske inte någon mer sommar. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och politikerna i landstinget är, som det ser ut nu, inte intresserade av att avtala om fortsatt gruppbehandling i kolloform.

Kollosommaren 2018

Nyss hemkommen från en tio dagar lång period på Kollo blickar jag tillbaks på det jag upplevt tillsammans med sju ungdomar och mina kollegor. Jag önskar att jag skulle kunna återge det vi var med om, jag ska göra så gott jag kan. Det var intensiva tio dagar, fulla av aktivitet, av relationer, missförstånd och försoning, gråt och skratt, långa telefonsamtal hem, rädslor och förhoppningar och nya erfarenheter och minnen att ta med sig hem. En klarade trots mycket förberedelser och stöd inte av att åka ut, för en annan blev det en för stor utmaning att stanna hela perioden. Många var oroliga inför kollo, någon kämpade med svårigheter att vara ifrån sin familj, någon med stark oro och blyghet, en annan var säker på att återigen känna sig annorlunda och hamna utanför gemenskapen, en hoppades på att få en vän. En vän – det är något många av oss tar för givet men den sorgliga och beklämmande sanningen är att många människor, många unga står helt utanför gemenskap och tillhörighet. Ingen borde behöva leva så, känna sig annorlunda, olika alla andra, som någon det är fel på, som aldrig får till det, som är för mycket eller för lite eller bara tycker om fel saker.

Mod, smärta och nya erfarenheter

Den här sommaren är fylld av så många fina minnen men också av minnen som kniper till i hjärtat. Som när ungdomarna på vår kvällsgrupp delade smärtsamma upplevelser med varandra, oro, sorg och rädslor, önskan om att inte vara så blyg, att kunna tänka först och agera sen, tankar om framtiden – hur det ska bli. Ibland var det de delade så starkt och ofattbart att vi bara var tvungna att sitta en stund i tystnad. Någon fick höra att den var modig. En annan ungdom bröt tystnaden och sa ”nu måste vi ta ett glatt kort” och letade fram kortet där det stod ”det här får mig att le”. Vi har skrattat och lekt och retats, gjort en egen gunga, alla har kämpat på något sätt, någon har utmanat sig själv och gjort massor av saker som den aldrig förut vågat, en annan klarade att sova borta, en ungdom tog chansen sista kvällen och visade upp sig i en lek och sa därefter, ”jag tog chansen så här sista kvällen, skulle de hata mig så åker jag ju ändå hem imorgon. Härligt nog deltog alla i leken.

Så fina och fantastiska ungdomar vi mötte därute, med så mycket kreativitet, humor och värme. Vi var med om statskupp när ungdomarna ville byta rum, det spelades och sjöngs och en egen kollosång kom till, vi hörde på rörande tal sista kvällen ”vi har delat saker vi aldrig förut sagt till någon”. Det har funnits så mycket omtänksamhet.

Så varför behöver de här ungdomarna den här typen av grupp? Att vara ung är kämpigt på olika sätt, att skapa sin identitet och bli mer självständig, att skapa och hantera relationer. För de här ungdomarna är det extra kämpigt. Antingen finns det svåra upplevelser eller omständigheter som påverkar livet och måendet, några har svårt att passa in, en pratar för mycket, en för lite, en annan kämpar med sin surhet och ilska, en med att förstå hur andra tänker och känner, en med att vara hemifrån utan sin familj. Många skadar sig när det går fel i livsviktiga relationer, klipper sig eller gör sig illa med andra vassa föremål, slår på sig själva eller gnuggar sig hårt på huden tills det blöder. Smärtan är stor.

Vi pratade en del om att kollo ska läggas ner, ungdomarna kände förstås till hur läget för kollo ser ut. De kunde inte förstå varför. En ungdom satt tyst en stund och sa sedan ”jag skulle aldrig kunna åka på vanligt kollo”.

Gruppbehandling i kolloform

Vad är det som gör kollo så fantastiskt och viktigt, faktiskt livsviktigt? På kollo har vi, vågar jag påstå, unika kunskaper om grupp, om hur en grupp bildas och utvecklas, vad gruppen behöver för stöd för att en gemenskap ska uppstå. Gemenskap som läker och möjliggör. Den uppstår nämligen inte alltid av sig själv och en grupp av barn eller unga som alla har olika utmaningar och negativa erfarenheter med sig behöver stöd att utvecklas tillsammans på ett positivt sätt. Vi vet att gruppen till en början behöver knyta an till varandra bland annat genom att fokusera på likheter, vi vet att när gruppen har knutit an till varandra och när det finns en tilltro till att gruppen kan ge något gott så kommer konflikter att uppstå. Gruppen ska nu inrymma både lik- och olikheter och tåla att alla inte alltid drar jämt eller tycker lika. Då behövs vuxna som förstår att gruppen behöver utmana strukturen och gruppens auktoriteter först för att sen våga ta konflikter med varandra. I en grupp som tar sig igenom denna fas och utvecklas vidare tillsammans kommer det finnas möjlighet för varje ungdom att fördjupa relationer och jobba med de egna svårigheterna. När gruppen skiljs åt tar varje deltagare förhoppningsvis med sig de erfarenheter de gjort och är redo att stå på egna ben. Gruppen finns med men som en inre erfarenhet.

Så jag säger det igen – jag håller med  – lägg inte ner Terapikolonier!