Terapikoloniers framtid uppe i Regionfullmäktige 12/2 -19

Se hela den spännande debatten här. Blir det bara ord som bryts mot varandra eller kan något förändras?

På initiativ av (V) och Catarina Wahlgren diskuterades Terapikoloniers vara eller icke vara. Flera inlägg från företrädare för (V) och (S) fångar det orimliga i att lägga ner verksamheten samtidigt som frågan om insatser för barn och ungas psykiska hälsa utreds. Att det är fel ordning kan både ett barn och en ungdom förstå.

Det pratas om att utredningen ska titta på om det finns några länkar som saknas i vårdkedjan för bl a barn som fått diagnosen ADHD eller etiketten hemmasittare. Jag tänker att ett problem är att vårdkedjan inte alltid når fram till de som behöver den mest. Att många insatser missar komplexiteten med den hela människan i sitt vardagliga sammanhang. T ex  bara medicinering.

Diskussionen i fullmäktige belyste verkligen den svåra balansen mellan …. ja vadå? Juridik å ena sidan, humanism, medmänsklighet och empati å andra? Alla vill säkert gott och göra rätt – varför känns det då som det blir så fel.  Är det för att juridiken vinner på bekostnad av att fler ska få ta del av terapikolonier? Sedan 2002 har vi erbjudit över 700 platser. Jag kan se många av de barn, unga o föräldrar som varit hos oss framför mig och vet vad Terapikolonitiden har betytt för dem. De liknar alldeles säkert alla de som nu inte kommer få den chansen och det är väl det som känns så fel. Sen är ju juridik lite som religion, svår att skylla på. Det handlar väl fr a om hur den tolkas och utövas.

Egentligen förstår jag inte överhuvud taget de som vågar lägga ner en verksamhet i dessa dagar, när barn och ungas behov av olika insatser för sitt mående är skriande. Vågar lägga ner en verksamhet som många vittnar om gör så stor skillnad.

Ta reda på det först. Har den en viktig funktion att fylla? Skapa något bättre om möjligt. Sen lägg ner.

Alternativt bygg ut Terapikolonier så fler erbjuds den hållande omsorg som där finns och låt oss medverka till att bryta den negativa utvecklingen för barn och unga i dagens Sverige.

För den som tittar på debatten och blir osäker så vill jag förtydliga att vi inte har bedrivit ”koloniträdgårdar” utan Terapikolonier. Och skulle hemskt gärna fortsätta med det.

Gruppens möjligheter 1/2 – Jan-Olof Bodén

Terapikolonier välkomnar:

Jan-Olof Bodén, leg psykolog har i olika omfattning arbetat i barn- och ungdomspsykiatrin sen 1980, som behandlingsassistent på dagbehandlingsavdelning, psykolog inom BUP:s Terapikolonier och som enhetschef på BUP Solna. Han har även arbetat deltid som skolpsykolog inom Stockholms skolor och som psykolog inom vuxenpsykiatrin. Från 1999 enhetschef på BUP Solna fram till 2018. Jan-Olof har alltid haft ett intresse för gruppens betydelse, dess utvecklande sidor men även dess utmaningar/avigsidor. Har under åren arbetat med arbetsgrupper, föräldragrupper och med barngrupper 7-12 år. Har även haft handledningsuppdrag för Terapikolonierna.

Hur kan vi förstå barn och ungas ökande psykiska ohälsa?

Det kan handla om större ensamhet hos barn och unga. Jag tänker att barn och unga, behöver känna att man tillhör, finnas i ett sammanhang där man har betydelse och blir efterfrågad. Att kunna dela sina bekymmer med en vuxen är viktigt. Vi har under senare år sett att en del barn och unga blir ”hemmasittare” och inte kommer iväg till skolan. Är den sociala kontrollen är mindre? – och det kan möjligen upplevas som ”vem bryr sig?”. Sociala medier kan aldrig ersätta barn och ungas behov av att behöva pröva och tampas med varandra. Men man kan också se exempel på barn och ungdomar som upplever orimliga krav från en omvärld och vuxna.

Vilka insatser är enligt din mening viktigast för att främja och motverka psykisk ohälsa hos våra barn och unga?

Det viktigaste är att barn skall kunna känna tillit till vuxna och våga vända sig till dem med sina svårigheter. Barns trygghet och tillit byggs på flera sätt. Föräldragrupper för barn har prövats och gett goda resultat, nyblivna föräldrar, föräldrar till 3-åringar och föräldraföreläsningar för tonårsföräldrar – de öppnar upp för förståelse för barns utveckling och det sammanhang de lever i. Redan på förskolan kan man skapa miljöer som ger trygghet och tillit, där öppna samtal och hur man kan vara med varandra uppmuntras. I skolan borde psykisk hälsa och människokunskap finnas på schemat, där man även kan prata om hur grupper kan fungera och framförallt motverka tendenser till mobbing. Organisera arbetet på förskola och skola så att vuxna finns tillgängliga! Barn- och ungdomspsykiatrin kan behöva förstärka sina familjeterapeutiska insatser.

Vad är din erfarenhet av behandling och erfarenhet i grupp?

Jag har sett många barn som utvecklat nya sidor hos sig själva, ökat sina färdigheter och fått en bättre självkänsla. Inom vanligt BUP-mottagningsarbete har Terapikolonierna varit ett ovärderligt komplement, en behandlingsform som pågår dygnet runt under en viss tid. Kunskap om barnets styrkor och hur det är att möta svårigheter har förmedlats till föräldrar och behandlare. Att våga släppa hemmet och pröva sig själv i ett nytt sammanhang kan ge barnet eller den unge en rejäl skjuts i utvecklingen.

Vad tänker du att insatser och behandling i grupp kan ge?

Det finns många goda skäl för behandling i grupp. Att få hjälp att träna sin förmåga till att vara med andra barn, utmana rädslor, stå upp för sina behov och att även kunna backa från en alltför styrande hållning gentemot kamraterna. Barnen och de unga utvecklar sin sociala kompetens och andra färdigheter. Man skulle även kunna se det som en uppfostran i demokratiskt tankesätt, där alla kan få höras och bidra till gruppens bästa.

Hör Jan-Olof Bodén på Terapikolonier och Akademi Magelungens kostnadsfria seminarium ”Gruppens möjligheter” fredagen den 1/2 13-17, Bondegatan 35.

Välkommen!

Gruppens möjligheter – Pia Litzell Berg

Terapikolonier välkomnar:

Pia Litzell Berg är socionom och legitimerad psykoterapeut och har arbetat med grupper sedan början av 1980-talet. Pia har erfarenhet av barn, unga och vuxna i grupp och har arbetat 8 somrar som personal på terapikollo och som handledare i verksamheten under 3 år.

Pia medverkar i det panelsamtal som avslutar dagen. Rubriken för panelsamtalet är ”Gruppen och sammanhangets betydelse för barn och ungas psykiska hälsa”. 

Vad tänker du förklarar barn och ungas ökande psykiska ohälsa?

Inför att jag skulle vara med i panelen i en debatt om ungas psykiska ohälsa under hösten 2018, intervjuade jag en tonåring i min nära krets. Hon beskrev att ” man mår dåligt men pratar inte om det. Och det finns ingen att prata med”. Skolkuratorn har så många att prata med. Det är stressen i skolan och att ständigt vara närvarande på sociala media som stressar mest. Spontant vill hon inte träffa andra i grupp men när vi pratade om gruppsamtal för alla i skolan tyckte hon att det är en bra idé.

När jag presenterade det på debatten svarade någon från skolvärlden att de avvecklat de grupper om livskunskap de haft i skolan eftersom de vuxna inte kunde svara på elevernas frågor!!

Vad behöver vi göra för att främja barn och ungas psykiska ohälsa?

Vi behöver vara vuxna som pratar med de unga. Som erbjuder andra möten än de via datorn. Vi behöver vara närvarande, tillgängliga och möta våra barn och unga.

Samhället behöver också satsa mer på möjligheter för barn och unga att få hjälp genom att igen ge BUP möjligheter att bedriva psykoterapeutisk behandling, både individuellt, i grupp och i familjeterapi och igen se till att det finns tillräckligt med elevhälsopersonal för alla elever.

Att avveckla verksamheter där barn och unga fått hjälp är enligt min mening oansvarigt, okunnigt och omoraliskt.

Hur kommer det sig att du började arbeta med gruppbehandling?

Jag gick min första gruppterapiutbildning och började arbeta med grupp när jag under några år arbetade som skolkurator och blev intresserad av dynamiken i klasserna men framför allt av hur dynamiken i lärargruppen var. Det var i början av 1980-talet och sedan dess har jag arbetat med grupper – i behandling, i undervisning och i handledning.

Varför är behandling och insatser i grupp så verksamt?

Arbete med grupper grundar sig i tanken att vi människor är sociala varelser och vill relatera till andra människor. Vi till bringar stora delar av vårt liv i grupper så de är ett naturligt sammanhang för oss. Vår första grupp är familjen och sedan är vi i olika gruppsammanhang genom hela livet. Vi påverkas av våra relationer till andra och vi har god hjälp av att prata med, eller som barn gör, leka med andra när livet är svårt.

En grupp erbjuder möjlighet att träna sociala relationer, att få stöd, att få ge stöd, att känna samhörighet, att få vara lik någon annan, att få vara olik, att upptäcka att man inte är ensam. Det är ett utbyte och ger en träning i hur vi vara kan vara tillsammans med andra, som vi sedan tar med oss ut i det vanliga livet.

Gruppen är ett demokratiskt sammanhang och det är i samspelet med de andra gruppmedlemmarna som återhämtning och utveckling sker. Gruppens ledare har till uppgift att undanröja eventuella hinder för kommunikation och samspel mellan gruppens medlemmar.

Berätta lite om dina erfarenheter av behandling i grupp?

Jag har haft förmånen att arbeta med barn, unga, vuxna och äldre under mina snart 40 år som gruppterapeut. Det har varit olika ramar kring grupperna men mycket av det inre arbetet har varit likadant.

När jag efter 30 års arbete inom barn-och ungdomspsykiatrin började arbeta med psykoterapi med äldre, slogs jag av hur de äldre tog upp av samma frågor som de unga jag arbetat med. Sorgen och smärtan över att inte ha känt sig älskad, blivit bekräftad och sedd av föräldrarna är lika stark hos äldre som hos unga människor.

Att vara gruppterapeut är många gånger en ensam uppgift. När gruppen är som bäst är jag som minst behövd. Många gånger har jag längtat in i gruppen och att få vara med, men det är precis som i föräldraskapet viktigt att ”släppa iväg barnen” när de klarar sig själva.

Men mest är det så att vara gruppterapeut är givande och mycket meningsfullt.

Hör Pia Litzell Berg berätta mer om sina erfarenheter och tankar kring gruppbehandling och våra barn och ungas psykiska hälsa den 1/2 på Akademi Magelungen och Terapikoloniers kostnadsfria seminarium ”Gruppens möjligheter”.

Bondegatan 35, kl 13-16:30.

Varmt välkommen!

Välkommen till en dag om grupp – 1 februari

Barn och ungas ökande psykiska ohälsa har uppmärksammats mycket under det gångna året. Upplevd press i skolan, låga skolprestationer, mobbing, ensamhet och svårigheter inom familjen är kända riskfaktorer för att utveckla psykisk ohälsa. Sociala sammanhang, stöd, uppskattning och psykiska resurser som känsla av mening, att känna kontroll och självförtroende fungerar omvänt skyddande.

Dagen handlar om barn och ungas mående och behov, gemenskap, relationer, hopp och vad insatser och behandling i grupp kan ge och göra för att främja psykisk hälsa hos särskilt utsatta barn och unga.

Gruppens möjligheter

13:00 – Gruppen ett sammanhang att växa och läkas i 

Stefan Redebo, verksamhetschef på Terapikolonier

13:15 – Hur ska jag göra för att må bättre?

Föreningen Tilia, Elina Johansson, Attention – Vad säger barn och unga själva när de berättar om hur de mår, sin livssituation och sina behov? Hur ser ohälsan ut bland våra barn och unga och vad beror den på?

14:00 – Terapikolonier i backspegeln – det har gruppen betytt för mig

Från 1958 till 2018 – deltagare berättar

14:30 – Fika och mingel

15:00 – Gruppbehandlingen på kollo 85 år senare – viktigare än någonsin?

Jennifer Sternberg, biträdande verksamhetschef Terapikolonier –  Miljöterapeutisk gruppbehandling  – vad kan det ge?

Ulrika Sundqvist förestånare pappa/barn tillsammans med behandlare från BUP och föräldrar – berättar om gruppbehandlingen på Terapikolonier

15:30 – 16:30 Panelsamtal Gruppen och sammanhangets betydelse för barn och ungas psykiska hälsa

Pia Litzell Berg, Christina Lloyd, Jan-Olof Bodén, Jan Elmqvist

Moderator: Pekka Talamo

Anmäl ditt deltagande och ev kostönskemål till jennifer.sternberg@magelungen.com OBS! begränsat antal platser

Plats: Magelungen Utveckling Bondegatan 35

Varmt välkommen!

Vill du läsa mer om grupp och hur det är ett lyckat recept mot ensamhet, klicka här.

Namninsamling för Terapikolonier 2019

https://www.skrivunder.com/radda_terapikolonier

Nu har över 500 personer skrivit under uppropet för att rädda Terapikolonier. Det är uppmuntrande att vi är så många som ser och förstår värdet av den unika behandlingsform som gruppverksamheten erbjuder.

Jag blir särskilt berörd av alla kommentarer som sätter ord på vad insatsen ger och har gett. Nedan några exempel:

Kollot var en milstolpe och vändpunkt för min son. Det är otroligt viktigt att fler får den möjligheten.

Jag skriver under för jag har själv varit på kollo och det har hjälpt mig enormt med mitt mående och en frihet att få vara barn/ungdom få göra något gemensamt och känna att man blir sedd och får vara en del av något som man själv kan påverka på det man vill göra.

Bästa som hänt mig och min son. Vår relation har stärkts, han har stärkts, familjen har stärkts. Vi har alla fått en större förståelse för varandra. Lägg inte ner denna livsavgörande verksamhet för barn med svårigheter, små som stora, i det sociala umgänget med kompisar och familj!

Att som specialistläkare inom Barn- och ungdomspsykiatrin få höra att denna typ av verksamhet hotas väcker starka känslor och undringar vad som pågår. Speciellt då jag inom arbetet så tydligt fått erfara detta värde av terapikolonier som presenteras i skrivelsen ”Rädda Terapikolonier”, vilken jag till fullo kan bekräfta!

Dessa och många fler svar finns att ta del av via länken högst upp. Passa gärna på att stödja räddningsarbetet som pågår genom att skriva under, om du inte redan har gjort det.

15 för Terapikolonier och 4 emot – varför då lägga ner?

Snart är det val och det finns all anledning att se fram mot det och samtidigt bäva för resultatet. Jag syftar nu inte på hur fördelningen av mandat ska bli mellan de som rids av rädslan för främlingar och de som rids av rädslan för de som är rädda för främlingar. Nej i denna blogg handlar allt om Terapikoloniers framtid – tills det kommit till en bra lösning.

Vi får just nu inblick i de demokratiska processerna på landstingsnivå i Stockholms län. Alla partier som är representerade i hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) har fått tre frågor från oss. När vi nu har fått in svaren så visar det sig att de har det gemensamt att de alla uttrycker uppskattning av Terapikoloniers verksamhet samtidigt som det skiljer sig markant när det gäller synen på Terapikoloniers framtid.

När vi sammanställer svaren och räknar om dem till mandat i HSN så blir resultatet 15 för ett fortsatt Terapikolonier och 4 emot. SD finns inte representerade längre i nämnden.

Hur kan verksamheten då vara hotad och inte ens värd en seriös bedömning före ett beslut om och i vilken form ett framtida Terapikolonier skulle kunna fortsätta?

Jag är inte mannen att förklara det. För mig är det helt obegripligt att ett parti (L) har fått HSN som sitt område att styra över och övriga allians-partier har att rätta in sig i ledet bakom. Vi vet efter kontakter med övriga att de inte står bekvämt i ledet. Det är också helt obegripligt att (L) tar ett helt undermåligt underlag från förvaltning och använder det som argument för beslutet.

När företrädare för förvaltning och den styrande majoriteten ska motivera beslutet har argumenten förändrats över tid och blivit alltmer svåra att omfatta och uppfatta. Några förklaringar till beslutet har förvaltningen rättat efter att direkta sakfel har påpekats.

Nu kommer vi bemöta några av svaren vi fått i vår enkla enkät. Vi behöver också kommentera hur nedläggningen motiveras  från förvaltningen och fr a (L)  när frågor ställs. Mest anmärkningsvärt är svaret vi fått att verksamheten inte tillräckligt har bevisat sitt existensberättigande inom psykiatrin då det saknas evidens och utvärderingar av verksamheten. Anmärkningsvärt med tanke på att förvaltningen inte har gjort någon genomgång av det som finns idag av utvärderingar och studier i form av t ex psykologuppsatser. Vi har bl a flera hundra enkätsvar från behandlare och föräldrar som också bidrar till svar på den svåra frågan om behandlingen gjort skillnad. Enkäter som förvaltningen avfärdat som nöjdkundenkäter.

Vi tänker också komma med ett konkret förslag på lösning som kan bidra till ett välgrundat och demokratiskt fattat beslut.  Lösningsförslaget handlar om att skapa tid för att ta fram ett beslutsunderlag till nämnden. Det skulle t ex vara önskvärt att hinna göra en studie av hur deltagarna och familjerna påverkats över tid av att ha varit på Terapikolonier.

Det är min tur att ha semester nu och vi stannade till vid en Thai-restaurang. Hoppas lyckokakan som vanligt bär på ett uns av sanning.

Grattis Ericastiftelsen…

… och fr a alla barn och familjer som även efter 2018 kommer kunna ta del av allt som Ericastiftelsen erbjuder.

Grattis Anna Norlén och övriga medarbetare till att ha lyckats nå fram till ett avtal som säkrar verksamheten framöver.

Och Grattis till Politiken i Stockholms läns landsting som till slut kom fram till ett beslut mot nedrustning av Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms län. Fortsätt så – för arbetet mot psykisk ohälsa.

Det är möjligt…

Det är möjligt …

… att jag är naiv. Men jag tror verkligen att Terapikolonier har en framtid efter 2018

… att Terapikolonier gör mycket större skillnad för barn, unga och familjer än vi kan föreställa oss. Det vi vet idag är att nästan alla responser vi får från deltagare, familjer och remitterande behandlare är positiva efter en Terapikoloniperiod. I enkätsvar och samtal får vi t ex höra att ungdomar har utvecklat sin social förmåga, fått hopp och ett växande självförtroende. Många behandlare på att den nya information som har kommit fram blev viktig när beslut kring fortsatt stöd och nya insatser ska fattas och några barn har fått en kompis för första gången. Det vi inte vet är vilket genomslag behandlingen på Terapikolonier har på längre sikt.

… att undersöka vilken betydelse Terapikolonier har på lång sikt.  Det går att göra genom att t ex jämföra de som varit på Terapikolonier med motsvarande grupp av patienter som inte varit det. Data för en sådan studie finns i register som landstinget äger. Nu undersöker vi möjligheten att genomföra en sådan undersökning.

… att beslutet att inte upphandla eller förlänga avtalet är grundat på felaktiga och falska uppgifter som presenterats för det styrande i Stockholms läns landsting. Ingen utvärdering av Terapikolonier har gjorts av förvaltningen, ingen konsekvensanalys har gjorts och det påstås att de insatser som görs idag av Terapikolonier kan göras inom ramen för befintlig barn- och ungdomspsykiatri. Det påstås att kommunerna erbjuder motsvarande gruppverksamhet eller att de kan finansiera terapikoloniverksamheten i fortsättningen. Har någon frågat företrädare för BUP och kommuner om hur de ser på det förslaget?

… att beslutet innebär en merkostnad för samhället. Om en av de drygt 50 deltagarna per år får en avgörande hjälp att inte hamna i psykiatrin, och/eller kriminalvården eller/och arbetslöshet så är det årets verksamhet finansierad. Och inte bara det året utan fler år med tanke på att en karriär inom psykiatri, kriminalvård och arbetslöshet kan kosta samhället 10-tals miljoner.

… att beslutet kostar liv. Det finns berättelser från deltagare i våra enkätundersökningar som vittnar om att de upplever att Terapikolonier räddade livet på dom. Det är en av de saker vi vill beforska. Hur har det gått för gruppen terapikolonideltagare jämfört med de som inte fått chansen.

… för de som styr i Stockholms läns landsting att fatta ett beslut om att ge tid för att genomföra en vetenskaplig evaluering av Terapikoloniverksamheten långsiktiga effekt. Och att låta verksamheten fortgå medans studien görs. Sen finns ett underlag för ett beslut om Terapikoloniers framtid.

… att jag är naiv. Att jag tror att det som synes omöjligt idag ska vara möjligt imorgon. Men det är väl det som gör livet möjligt och värt att leva eller…?

 

 

 

Vem vet? Inte vi. Vem vet? Inte …

För några dagar sedan blev Jennifer och undertecknad intervjuade av en reporter från SVT.

Fokus var på Terapikolonier och hotet mot verksamhetens existens.  Det var spännande och inte så lätt, ovana som vi är med den sortens sammanhang och utan att ha sett några frågor innan.  Den stora utmaning var inte att miljontals ögon och öron skulle zooma in oss.

Det som påverkade stundens allvar mest var att det kändes så avgörande viktigt att nå fram med ett budskap som kanske skulle kunna vända på skutan. Att vi istället för nedläggning skulle kunna stäva vidare mot 100 års jubileet om 16 år. Nu väntar vi med spänning och viss bävan på att inslaget ska sändas någon gång denna vecka.

Efteråt kommer tankarna kring vad man skulle svarat eller försökt lyfta fram mer. Så är det säkert alltid.  Som t ex svaret på frågan ”vad händer med barnen och ungdomarna som har behov av och inte kommer erbjudas terapikolonier 2019?”

Det enkla och sanna svaret är att vi inte vet.

Det vi vet är att det då inte kommer erbjudas gruppbehandling som är länkad till specialistpsykiatrin inom landstinget i Stockholm, dvs BUP, Prima m fl.

Att det berör patienter (barn/unga) som riskerar att bli utan alla former av nya sociala kontakter utanför hemmet under en lång sommar.

Eller kanske än värre, få nya dåliga erfarenheter, t ex i kolloverksamheter som inte haft möjlighet att skapa de unika förutsättningar som samverkan med specialistpsykiatrin ger. Förutsättningar som handlar om informationsutbyte med en behandlare som känner barnet, tid att förbereda och motivera, matchning för att skapa goda grupper för varje individ, nära samarbete med vårdnadshavare och ett tryggt sammanhang präglat bl a av ett mentaliserande och lågaffektivt bemötande från erfarna behandlare. Allt detta i en fantastisk miljö och i ett lekande och läkande format som nästan bara kollo kan erbjuda.  

Men det enkla svaret är att vi inte vet – och det gör ingen annan heller.

För det hade krävt en konsekvensanalys.

Är det vård? (värd att värna)

Jag pratade just med en mäkta upprörd pappa som haft sitt barn på Terapikolonier och just läst artikeln i ETC.
”Får jag fråga dig – Terapikolonier är det vård? Politikern i artikeln säger att det är en trevlig verksamhet som vilket annat kollo som helst.”
Jag förklarar att Terapikolonier tidigare var en del av PBU och att vi sedan 2002 har ett vårdavtal med Stockholms läns landsting. Att vi betraktas som en specialenhet dit specialistmottagningar som BUP kan remittera patienter. Det vårdavtal som inte kommer upphandlas efter 2018.
”Bra då vet jag vad jag ska skriva till henne.” Han berättar också kort hur han sett hur betydelsefullt Terapikolonier varit för hans barn.

Jag har varit verksamhetschef för Terapikolonier sedan 2002. Att vara verksamhetschef innebär bl a ett ansvar för att säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses. Det handlar om att ha tydliga riktlinjer och fungerande rutiner men kanske fr a se till att föreståndare och behandlare har rätt kompetens för behandlingsuppdraget.
För ovan och mycket mer svarar verksamhetschefer inför IVO/Socialstyrelsen.

Ingenstans kan jag dock läsa vilket ansvar jag har för att skydda hela verksamheten, och patienterna som riskerar att bli utan den gruppbehandling de har behov av och Terapikolonier kan erbjuda. Hur kan jag och vi värna om denna stora grupp av barn, unga och vårdnadshavare och möjligheten att erbjuda adekvat vård? Om jag bara låter Terapikolonier gå i graven har jag då inte tagit mitt ansvar? Kanske risk för att någon gör en Lex Maria.

Eller kanske jag borde göra en utifrån det att det finns ett alvarligt hot. Inte mot Terapikolonier och oss som jobbar i verksamheten utan hotet är naturligtvis riktat mot patienterna som fr o m 2019 kan bli utan en viktig länk i en vårdkedja.

Läs artikeln i ETC