Lägg inte ner Terapikolonier

När vi städade efter en av sommarens ungdomsperioder på Söderviken hittade vi den här texten på väggen på utedasset. Bland alla jag var här -97. -85, -77 o s v som barn och ungdomar skrivit under kollosomrarna.  Jag håller också med, det verkar helt idiotiskt med tanke på att våra barn och unga är vår framtid, när vi borde göra allt vi kan för att deras liv och mående ska bli så bra som möjligt, när det finns så mycket lidande, ensamhet och så stora behov. Lägg inte ner Terapikolonier!

Sista sommaren?

I år firar jag 20 år med Terapikolonier. 20 år, en lång tid för mig och ändå bara ett litet ögonblick i en lång kollohistoria. Ja, för det började ju redan 1934 men skollovsföreningen för psykiskt ömtåliga barn. Men nu blir det som sagt kanske inte någon mer sommar. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och politikerna i landstinget är, som det ser ut nu, inte intresserade av att avtala om fortsatt gruppbehandling i kolloform.

Kollosommaren 2018

Nyss hemkommen från en tio dagar lång period på Kollo blickar jag tillbaks på det jag upplevt tillsammans med sju ungdomar och mina kollegor. Jag önskar att jag skulle kunna återge det vi var med om, jag ska göra så gott jag kan. Det var intensiva tio dagar, fulla av aktivitet, av relationer, missförstånd och försoning, gråt och skratt, långa telefonsamtal hem, rädslor och förhoppningar och nya erfarenheter och minnen att ta med sig hem. En klarade trots mycket förberedelser och stöd inte av att åka ut, för en annan blev det en för stor utmaning att stanna hela perioden. Många var oroliga inför kollo, någon kämpade med svårigheter att vara ifrån sin familj, någon med stark oro och blyghet, en annan var säker på att återigen känna sig annorlunda och hamna utanför gemenskapen, en hoppades på att få en vän. En vän – det är något många av oss tar för givet men den sorgliga och beklämmande sanningen är att många människor, många unga står helt utanför gemenskap och tillhörighet. Ingen borde behöva leva så, känna sig annorlunda, olika alla andra, som någon det är fel på, som aldrig får till det, som är för mycket eller för lite eller bara tycker om fel saker.

Mod, smärta och nya erfarenheter

Den här sommaren är fylld av så många fina minnen men också av minnen som kniper till i hjärtat. Som när ungdomarna på vår kvällsgrupp delade smärtsamma upplevelser med varandra, oro, sorg och rädslor, önskan om att inte vara så blyg, att kunna tänka först och agera sen, tankar om framtiden – hur det ska bli. Ibland var det de delade så starkt och ofattbart att vi bara var tvungna att sitta en stund i tystnad. Någon fick höra att den var modig. En annan ungdom bröt tystnaden och sa ”nu måste vi ta ett glatt kort” och letade fram kortet där det stod ”det här får mig att le”. Vi har skrattat och lekt och retats, gjort en egen gunga, alla har kämpat på något sätt, någon har utmanat sig själv och gjort massor av saker som den aldrig förut vågat, en annan klarade att sova borta, en ungdom tog chansen sista kvällen och visade upp sig i en lek och sa därefter, ”jag tog chansen så här sista kvällen, skulle de hata mig så åker jag ju ändå hem imorgon. Härligt nog deltog alla i leken.

Så fina och fantastiska ungdomar vi mötte därute, med så mycket kreativitet, humor och värme. Vi var med om statskupp när ungdomarna ville byta rum, det spelades och sjöngs och en egen kollosång kom till, vi hörde på rörande tal sista kvällen ”vi har delat saker vi aldrig förut sagt till någon”. Det har funnits så mycket omtänksamhet.

Så varför behöver de här ungdomarna den här typen av grupp? Att vara ung är kämpigt på olika sätt, att skapa sin identitet och bli mer självständig, att skapa och hantera relationer. För de här ungdomarna är det extra kämpigt. Antingen finns det svåra upplevelser eller omständigheter som påverkar livet och måendet, några har svårt att passa in, en pratar för mycket, en för lite, en annan kämpar med sin surhet och ilska, en med att förstå hur andra tänker och känner, en med att vara hemifrån utan sin familj. Många skadar sig när det går fel i livsviktiga relationer, klipper sig eller gör sig illa med andra vassa föremål, slår på sig själva eller gnuggar sig hårt på huden tills det blöder. Smärtan är stor.

Vi pratade en del om att kollo ska läggas ner, ungdomarna kände förstås till hur läget för kollo ser ut. De kunde inte förstå varför. En ungdom satt tyst en stund och sa sedan ”jag skulle aldrig kunna åka på vanligt kollo”.

Gruppbehandling i kolloform

Vad är det som gör kollo så fantastiskt och viktigt, faktiskt livsviktigt? På kollo har vi, vågar jag påstå, unika kunskaper om grupp, om hur en grupp bildas och utvecklas, vad gruppen behöver för stöd för att en gemenskap ska uppstå. Gemenskap som läker och möjliggör. Den uppstår nämligen inte alltid av sig själv och en grupp av barn eller unga som alla har olika utmaningar och negativa erfarenheter med sig behöver stöd att utvecklas tillsammans på ett positivt sätt. Vi vet att gruppen till en början behöver knyta an till varandra bland annat genom att fokusera på likheter, vi vet att när gruppen har knutit an till varandra och när det finns en tilltro till att gruppen kan ge något gott så kommer konflikter att uppstå. Gruppen ska nu inrymma både lik- och olikheter och tåla att alla inte alltid drar jämt eller tycker lika. Då behövs vuxna som förstår att gruppen behöver utmana strukturen och gruppens auktoriteter först för att sen våga ta konflikter med varandra. I en grupp som tar sig igenom denna fas och utvecklas vidare tillsammans kommer det finnas möjlighet för varje ungdom att fördjupa relationer och jobba med de egna svårigheterna. När gruppen skiljs åt tar varje deltagare förhoppningsvis med sig de erfarenheter de gjort och är redo att stå på egna ben. Gruppen finns med men som en inre erfarenhet.

Så jag säger det igen – jag håller med  – lägg inte ner Terapikolonier!

Varför gruppbehandling i kolloform?

Kollo har funnits i Sverige sedan slutet av 1800-talet och tagit emot barn som av ekonomiska, sociala eller andra skäl behövt mer för att må bra, utvecklas och växa. Kanske har det då handlat om behovet av mer frisk luft, miljöombyte, bra mat, kanske har det handlat om stimulans och aktivitet. 1934 startades skollovsföreningen för psykiskt ömtåliga barn, det som nu heter Terapikolonier. Verksamheten har förstås förändrats och utvecklas under dessa 84 år men har alltid tagit emot särskilt utsatta barn och unga som mår psykiskt dåligt och som behöver ett tryggt sammanhang att växa och utvecklas i.

I en intervju i SVT den 11 maj i år svarar Maria Hägerstrand, enhetschef Psykiatrienheten, Stockholms läns landsting,  på varför förvaltningen väljer att inte upphandla Terapikolonier när det nuvarande avtalet löper ut i december i år. Hon menar bland annat att det handlar om kontexten kollo. Gruppbehandling skulle enligt Maria lika gärna kunna bedrivas i BUP:s egna lokaler.

Gruppbehandling i kontexten kollo skulle enligt Maria alltså inte ha någon plats inom specialistpsykiatrin. Vi tänker lite annorlunda, nämligen att kontexten kollo är genialisk och har en viktig plats i psykiatrin. Gruppbehandling i kolloform fokuserar på det som är friskt och normalt, på det som fungerar och är lustfyllt, på gemenskap och tillhörighet och på att klara av. Det ger hopp och nya erfarenheter att ta med sig till vardagslivet.

Vad går förlorat om gruppbehandlingen i kolloform inte längre finns kvar i BUP:s utbud och om alternativet är gruppbehandling en gång i veckan?

Varför gruppbehandling i just kolloform?

BUP skriver på sin hemsida:

”Alla har behov av att få känna närhet och gemenskap med andra människor för att må bra. Det kan kännas viktigt att få dela upplevelser och lyckliga stunder med andra runt omkring sig, men också att känna att man inte står ensam när man möter motgångar i livet”. 

De skriver också:

”Det är bra att försöka komma ut och få andra intryck än man får när man sitter ensam hemma. Därför är det bra att försöka leva ett så normalt liv som möjligt, där man går i skolan, träffar kompisar, rör på sig, äter ordentligt och sover på natten och är uppe på dagarna, det vill säga har en normal dygnsrytm.” 

Terapikollo är till för de barn och unga som har kontakt med BUP och som inte har något sammanhang där de kan träffa andra, komma ut, som inte har vänner att dela upplevelser och lyckliga stunder med, som inte klarar att bryta sin isolering själva som är för oroliga eller inte vet hur de ska bete sig tillsammans med andra. För dem som inget hellre vill än att ha kompisar men som hela tiden straffar ut sig ur gemenskapen, för dem som är övertygade om att de är ensamma med sina problem, känner sig annorlunda och inte tycker sig passa in någonstans.

Team Motivation Lagarbete Tillsammans Grup

Terapikolonier erbjuder ett sammanhang med relationer, en trygg plats att våga på, en plats där en kan bli accepterad och uppskattad som en är, en plats för nya intryck och erfarenheter, en digitalt nedkopplad plats med struktur och aktivitet där en får byta miljö och äta och sova regelbundet. För föräldrar tillsammans med sitt barn – ett sammanhang där det finns tid, andra vuxna att dela erfarenheter med, stötta och stöttas av och kunna fylla på med nya goda erfarenheter. Det kan vi erbjuda eftersom vi har utbildad och erfaren personal, många års erfarenhet, mycket tid tillsammans, för att vi lär känna varandra på ett speciellt sätt när vi lever tillsammans under en tid, eftersom vi är ett komplement till en pågående behandling på BUP och har ett  tätt samarbete med familj och behandlare. 

Ensamhet och betydelsen av kompisar och sammanhang

Ofrivillig ensamhet, exkludering från sociala sammanhang och annan social utsatthet kan vara förödande för en ung människa. Många av de barn, unga och föräldrar vi möter känner hopplöshet och maktlöshet eftersom de inte själva upplever sig ha möjlighet att förändra sin eller sitt barns situation och mående.

I Veronika Kèri och Maria Wiwes bok, Mentalisering och psykisk ohälsa hos ungdomar, lyfts fram att det finns en stark koppling mellan social exkludering och depression, ångest samt emotionell och social isolering (Abecassis m. fl., 2002)  vilket kan resultera i allvarliga mentala och fysiska men som håller i sig länge under utvecklingen (Rigby, 2000., Nock & Prinstein., 2004 Lev-Wiesel m.fl., 2006).

Socialt stöd och närhet till andra samt psykiska resurser som självförtroende, tilltro till den egna förmågan att hantera svårigheter, känsla av mening och kontroll över det egna livet fungerar omvänt skyddande och ger motståndskraft.

Vi har alltså en viktig uppgift, nämligen att erbjuda en övningsarena för de barn och unga som av olika skäl saknar ett socialt sammanhang och behöver stärka de egna resurserna i gemenskap med andra. Terapikollo erbjuder just det. Det är svårt att tänka sig att det kan ersättas av en timmes gruppbehandling i veckan. Det blir något annat, bra, men på ett annat sätt.

Kontexten som gör skillnad

Så Maria, vad är det egentligen med kontexten kollo som inte passar i psykiatrin? På BUP finner vi några av våra mest utsatta barn, unga och föräldrar. Barn, unga och föräldrar i behov av just det som är unikt med kollo, som behöver den gemenskapen, den tryggheten och det stöd kollo erbjuder för att utvecklas och stärkas. En insats som kan bli en välbehövlig bot mot ensamhet och utanförskap, mot att känna sig annorlunda, mot att inte kunna bryta sin isolering själv eller för att få lyckas i relationer och bli samreglerad i starka känslor.

Att inte längre erbjuda gruppbehandling i kolloform inom BUP är att beröva barn och unga utan sammanhang och vänner något viktigt. Nämligen chansen att stärkas och fyllas på med goda erfarenheter och att vända en negativ påverkan och utveckling. Beröva inte utsatta barn och unga det!